スポンサーサイト

Category : スポンサー広告
上記の広告は1ヶ月以上更新のないブログに表示されています。
新しい記事を書く事で広告が消せます。

Max Lorentz殴打事件

Category : 翻訳
明けましておめでとうございました……もう二月ですが……節分も終わってしまいました。
初場所で稀勢の里が優勝して、ようやく横綱になりましたね。ちょっと甘い気がするんですが、成績は白鵬を除いた大関・横綱の中で一番安定していますし、北の富士さんによからぬ事が起きないうちに晴れ姿を見せないといけなかったのでしょう。(<こらこら)

相撲の話はいいですかそうですか。しかしなにしろHFMCのニュースがないので書くことがない。DVDのミックスは終わっているようですが、ヴィジュアル面についてはまったく分かりません。

さて、物騒なタイトルは実際にあった話です。Max LorentzはKaipa Da Capoに、Tomas Bodinの後任として加入したキーボーディストです。2015年、ヨーロピアン・ロック・フェス Vol.2で同バンドが来日した時には、すでにMaxが同行していました。去年2016年の12月初旬、あるイベントにギタリストとして参加していたMaxは、ばかやろうに襲われて足を骨折し、全治3ヶ月の大けがを負ってしまいました。現在Kaipa Da Capoは欧州ツアー中ですが、Maxは同行しておらず、代役にはLalle Larsson (Karmakanic, Agents of Mercy,etc)が務めています。現在Maxは退院しているようですが、松葉杖生活を余儀なくされています。

skdp.jpg
Kaipa Da Capo 一番左がMax Lorentz

元の記事はスウェーデンの大衆紙Expressen、現地時間で12月4日14時43分に投稿されています。リンクを飛ぶと、その事件の目撃者が撮った動画が自動再生されますので、気をつけてください。けっして気持ちの良い映像ではありません。

----------
(長いのでたたみます)
スポンサーサイト

→続きを読む

seven-day terrorism (7)

Category : 翻訳
Dag 7
Dom hade ett helt annat anslag i musiken än andra hårdrockband eller var det hårdrock förresten? Nja...redan då men framförallt idag så kan man nog konstatera att dom skrev en helt egen bok. Lizzy lät helt enkelt som Lizzy!

Thin Lizzy är för mig mer än något annat band the soundtrack till min uppväxt. Sommar, vinter, skola, lov, jobb, semester, tråkiga stunder, party och dom där förbannade men samtidigt magiska kvällarna man stod utanför Hovet och frös ihjäl i sin t-shirt och skinnpaj innan dom började lira. Det hann bli ett par gånger i och med att jag såg dom varje gång från 10 augusti 77 på Grönan tills den sista föreställningen på Hovet sista april 83 (inklusive Lynotts fantastiska soloshower). Vad var det då som gjorde att Lizzy träffade mitt hjärta mitt i prick och många andra med mig i detta avlånga land? (Jag läste vid ett tillfälle att Sverige var det land dom var mest framgångsrika i, i hela världen inklusive Storbritannien). Den första gången jag hörde dom var otroligt nog i Pa-t innan Roddan äntrade scenen på Konserthuset 76 (för övrigt också en milstolpe i en då 12-årig pojkes liv). Dom körde låten "Jailbreak" och det höll nästan på att bli ett känslomässigt överslag redan innan Roddans gig hade börjat. Låten satt som en smäck och när jag sen läste om ett band i tidningen Poster som hette Thin Lizzy och där "Jailbreak" nämndes titt som tätt, så behövde man inte vara raketforskare för att räkna ut resten. Det tog inte många lyssningar innan kärleken till deras musik var fullständig och efter att året efter ha blivit fullständigt golvad av deras framträdande på Grönan så fanns det ingen återvändo. Men vad var det då som gjorde att jag, ibland många andra älskade bandet så gränslöst? I ärlighetens namn så hade man ju hört både snyggare, fräckare och intressantare produktioner, vassare musiker och allt det där men Lizzy handlade om nånting helt annat. Det fanns en värme och en angelägenhet i text och musik som verkligen KÄNDES på riktigt och sen så var det helt enkelt ett brutalt bra liveband där låtarna alltid växte och blev ett par nummer större än vad de var på plattorna.

Nu har jag terroriserat er i 7 dagar tack vare Petter Sandströms förfrågan och jag har ändå inte fått med husgudar som Queen, Genesis, Faces, Zeppelin, Purple, Mountain, Rory Gallagher...etc but that's life. Då återstår ju bara det knepigaste av allt, att välja en låt. Jag hittade en väldigt fin liveversion på en av av deras tyngre låtar "Opium Trail" (tyngre!? idag så framstår den som fjäderlätt jämfört med annan hårdrock). Jag vet inte, men det här skulle ju eventuellt kunna vara hämtat från turnén dom gjorde som förband till Queen? Snacka om drömpaket men det var väl lika bra att man slapp uppleva det, för då hade man väl dött på fläcken!

Thin Lizzy - Opium Trail (Live)
https://youtu.be/ueBw3J2FYl0

----------
7日目(2月15日)
彼らは他のハードロックバンドとは全く違うアプローチをしていたんだ、それかハードロック以外のものかな?うーん・・・当時だけでなく、特に現代でも、おそらく彼らはまったく独自の物語を書いてきた、と見なすことができるだろう。LizzyはただLizzyとして演奏したんだ!

僕にとってThin Lizzyは、僕の成長のサウンドトラックになった、その他のバンド以上のものなんだ。夏、冬、学校とその休み、仕事、長期休暇、退屈な時、パーティーの時、そして最悪で、同時に素晴らしい夜だったHovet(Stockholmにあるホッケー場。旧称:Johanneshovs Arena)の外で、演奏が始まるまで僕はTシャツと革ジャンで、死ぬほど凍えて立っていた。それはたぶん彼らを見る2回目で、1977年の8月10日から、1983年の4月、Hovetでのラストライブまで毎回観たよ(Lynottの素晴らしいソロライブも含めて)。その時成されたのは、Lizzyは僕のハートを、この長細い国(スウェーデンのこと)の他の人たち(のハート)も射貫いたことじゃないかな?(スウェーデンは彼らが世界中で最も成功したところだと読む機会があったよ、英国も含めてね)。初めて彼らを耳にしたのは1976年のKonserhusetで、信じられないことに、Rod Stewartがステージに上がる前にPAシステムからだった。(その上、12歳の少年の人生のマイルストーンでもあったんだ)。彼らは"Jailbreak"で突っ走り、Rodのライブが始まるまで、感情的な爆発が今にも起こりそうだった。その曲を聴くなり大好きになって、後で新聞のポスターで彼らについて分かったのは、Thin Lizzyという名前で、"Jailbreak"というありふれた曲名だったので、僕は覚えるのにそう悩まなくてよかった。彼らの音楽への愛に満たされるのに何度も聞く必要はなかったし、その1年後、Grönan(Gröna Lund)での彼らのパフォーマンスに打ちのめされて、もう後戻りができなかった。でも、何が僕をそうさせたんだろう、当時他にも大好きなバンドがたくさん居るたっていうのに?正直いうと、(他のバンドと比べて?)より愛らしく、より粋で、より興味深いプロダクションや、尖ったミュージシャンたちが聞こえるんだけど、それはLizzyはまったく違うなにかに取り組んでいたことなんだ。熱気と、リアルに「感じられる」歌詞と音楽には切迫したものがあって、それから、とてもすごいライブバンドだったので、曲はいつも(ライブで)成長し、いくつかの曲はレコードに収録されているものより何倍も良くなった。

さて、僕は7日間、Petter Sandströmのリクエストのせいで、君たちに怯えさせてきた(=(har) terroriserat)、そしてまだQueen、Genesis、Faces、Zeppelin、Purple、Mountain、Rory Gallagherのいうような守り神達については触れていない・・・でもそれが人生ってものだよ。それから、もっとも扱いづらいことことが残っている、曲を選ばないと。彼らのとてもヘヴィな曲"Opium Trail"の素晴らしいライブヴァージョンを見つけたよ(ヘヴィ?今日では、他のハードロックに比べたら、羽根のように軽く聞こえるよね)。分からないけど、これは彼らがQueenの前座をやったツアーから拾われたものかもしれないね。この「夢の組み合わせ(Queen+Thin Lizzy)」についてだけど、それを逃したは良かったんじゃないかな、じゃなければ、僕はその場で死んでいたよ!

seven-day terrorism (6)

Category : 翻訳
Dag 6
Som jag nämnde häromdagen så fullkomligen matade Patrics amerikanske plastfarsa Lowell oss med fin musik. Jag förstod att han hade en enorm vinylsamling kvar hemma i Brooklyn men det han plockade med sig över till Sverige gick inte av för hackor. Patric och jag fick tugga i oss allt från Bob Dylan, The Band, Fleetwod Mac, Cat Stevens och Mountain till Rod Stewart, Faces, The Who och sist men definitivt inte minst Yes.

Jamendåså...då är vi tillbaks i pojkrummet igen. Vi kan inte ha varit mer än 11 eller 12 år när vi lyssnade på "Fragile" första gången vilket var mitt första möte med Yes. För oss var det här bara ett till coolt rockband som Lowell hade trollat fram och faktum är att trots vår ringa ålder så gick vi igång på musiken omgående.Det fanns något direkt, en tydlighet i musiken och Jons röst förstås som gjorde att det blev kärlek vid första ögonkastet. Men det är klart, hade inte Roundabout öppnat plattan så kan man ju undra hur det hade gått? Hur som helst, när man sen tog ut bookleten som följde med skivan och bl.a fick se Steve Howe stå där med alla gurorna lagda i en cirkel, ja då var det kört. Under några år framåt så spenderades både månadspeng och annonsbladslönerna på att köpa upp mig på Yes katalogen och inte nog med det, jag var dessutom Guitar Players huvudsponsor under en period. Jag ville nämligen lära mig och dessutom läsa allt om Steve Howe. Det var bara det att under den här perioden så var det enorma artiklar om karl'n i tamejfan varenda nummer av tidningen och detta gröpte naturligtvis gigantiska hål i unge Herr Fröbergs plånbok. Som dom allra flesta andra som har en relation till bandet så föredrar jag perioden från "The Album" fram till "Going for the One", även om dom har gjort bra grejer efter men kanske främst innan (60-tals plattorna är grymma tycker jag). Det mest intressanta med Yes tycker jag är att fem snubbar med så otroligt karaktärstarka stämmor kunde låta så bra ihop? Hur gick det till egentligen? Det borde rimligtvis inte funka när de har såpass egna sound och egna spelstilar. Jag menar, väldigt ofta kan det ju sluta med att musikanterna nästintill lägger krokben för varandra när upplägget är så här men i Yes fall så blev resultatet allra oftast STOR och väldigt bra musik.

2007 så gjorde jag en turné med The Flower Kings där vi hade en ljudtekniker eller" in front of house" som det numera vackert heter vid namn Paul Devillers (eller Paul Devil Ears som Roine kallade honom). Han skruvade ljud åt Yes under 80-talet, bla annat under 90125 turnén. Han producerade även "Big Generator" plattan. Jag kan väl tycka att han kanske var lite "speciell" men han var djävligt rolig på ren svenska. Hur som haver, så hade han hur många sköna historier om Yes som helst, som jag ICKE kommer att delge här. Om jag nu ska lira någonting ur deras digra katalog, så måste det bli en låt från "Fragile" som var mitt första möte med gruppen. Jag lämnar er idag med "South Side of the Sky”.

South Side of the Sky - YES
https://youtu.be/MiQbX3WnC6k

----------
6日目(2月14日)
前に話したように、Patricのアメリカ人の義父、Lowellは素晴らしい音楽で僕たちをすっかり釣り上げてしまったんだ。彼がブルックリンの家に膨大なレコードコレクションを持っていて、そこからずば抜けたものを選りすぐってスウェーデンに持ってきたと分かったよ。Patricと僕はBod Dylan、The Band、Fleetwood Mac、Cat StevensやMountainから、Rod Stewart、Faces、The Whoなど、すべてをじっくり味わったけど、なにより一番大事だったのがYesだった。

よし、それから・・・ここでもう一度少年時代に戻ろう。僕たちが「こわれもの」を初めて聴いたときは、11か12歳より上ではなかったと思う、そしてこれがYesとの初めての出会いだったんだ。僕たちにとって、これこそLowellが魔法で呼び出したクールなロックバンドで、実際は、僕たちの若い年齢にもかかわらず、すぐにその音楽に入っていったんだ。何かダイレクトに、音楽の明快さと、勿論Jonの声にすぐさま惚れてしまったんだよ。明らかなことだけれど、もしオープニングの曲が”Roundabout"じゃなかったら、僕(のYesへの愛)はどうなっちゃってたろうね?とにかく、その後アルバムに付いてきたブックレットを取り出して、ギターが美しく丸く並べられたところに立つSteve Howeなんかを見たよ、それが原動力になったんだ。それから数年、月のお小遣いと、広告新聞の給料はYesのカタログを買うために費やされて、それでは十分じゃなくて、その時期、僕はGuitar Players(訳註:おそらく雑誌)の筆頭スポンサーでもあったよ。Steve Howeのすべてを読みたかったし学びたかったんだ。この時期、毎号このとんでもないヤツの記事が掲載されていて、当然、若いFröberg氏の財布に大きな穴を開けたんだよ。バンドと関連がある大部分のアルバムでは、僕は「サードアルバム」から「究極」までが好きだな、彼らがその後に良い作品を作ったとしてもね。でも多分、それよりも前がいいね(60年代の作品も良いと思うよ。)Yesで最も興味深いのは、とても際立った個性を持った5人のパートが、一緒に音を奏でていることだと思うんだけど?おそらく、彼らが個々にそのスタイルで演奏しても、ここまで機能しないんじゃないかな。つまり、組織がこんな場合、お互いが足を引っ張り合って、バンドが終わってしまうことがとても多いのだけれど、Yesのケースでは、殆どの場合偉大で素晴らしい音楽になってしまうんだ。

2007年に、僕はThe Flower Kingsとツアーをして、そこにはサウンドエンジニア、あるいは”in front of house(訳註:“front of house”は照明や音響のブース部分を指す言葉らしい)”として、呼ぶに麗しいPaul De Villersが居たんだ(Roineは彼を悪魔の耳のポール(Paul Devil Ears)と呼んでたよ)。彼は80年代に、例えば「90125」ツアーでYesの音をより合わせていた。彼は「ビッグ・ジェネレーター」のプロデュースも務めたんだ。彼はちょっとした「専門家」だったと思うけど、クリアーなスウェーデン語を話すものすごく面白い人だったよ。とにかく、彼がYesの歴史の中でいくつもの輝かしい歴史を持っていても、それを僕がシェアすることが「できない」ものなんだよ。ここで彼らのカタログから何かを流すなら、それは「こわれもの」からの曲じゃなくてはいけないね、僕が初めてこのグループに出会ったアルバムだよ。”South Side of the Sky”を置いていくね。

seven-day terrorism (5)

Category : 翻訳
Dag 5
Gitarristen såg ut som om han var medlem i Iron Maiden 81. En av damerna hade en riktigt skön Pippi Långstrump utstrålning medans Bryan Scary själv såg ut som en korsning av Jerry Seinfeld och Ben Stiller. Ja denna 10-manna orkester bestod sannerligen av en brokig samling människor.

2012 var jag i USA med HFMC för ett antal spelningar och då bl.a på Roxy and Dukes i New Jersey där just Bryan Scary & the Shredding Tears skulle öppna för oss. Little did I know...detta var en måndagkväll, kanske inte den sexigaste kvällen i veckan och killarna och tjejerna i bandet släntrade in en efter en under säkert två timmar (förmodligen direkt efter deras "vanliga" jobb?). För att göra en lång historia kort. Efter vår soundcheck gör Bryan och hans hantlangare en snabb linecheck och lagom till att vi fick in maten backstage så dundrade dom igång och jag lovar att samtliga orkestermedlemmar i HFMC + undertecknad satte käket i vrångstrupen exakt samtidigt (möjligtvis med en spridning av en tiondels sekund). Vi skippade svullet och tog med oss varsin bira och gick ut och lyssnade på spektaklet istället. Den låten ni får ta del av här var deras öppningsnummer och det var minst sagt knäckande bra. ALLA detaljer du hör inklusive "Operasopranen" levererades på riktigt live. Det enda sätt jag kan beskriva deras musik men kanske framförallt deras uppträdande på, är att det lät som att Frank Zappa runt 1973 på steroider, skulle framföra musik av Sparks, Queen, Jellyfish och 10CC i en show med rasande tempo och med ett oerhört underhållningsvärde. Det mest imponerande var på sättet som alla 10 bandmedlemmar användes. Alla var hyperaktiva hela tiden, med både vokala och instrumentala insatser utan att spela i munnen på varandra. Med andra ord var arrangemangen hundraprocentiga. Efter vår show så minglade och bondade vi med varandra och dom var hur trevliga som helst men som det ofta blir, så har vi tyvärr tappat kontakten.

Jag lyckades åtminstone få med mig deras platta "Flight of the knives" som jag lyssnat grymt mycket på. Det tar några lyssningar att sortera ut alla finesser och "galna infall" men när det jobbet är gjort så har vi här en otroligt välgjord och charmig popskiva. Denna platta adresserar jag först och främst till popnördar av rang men med tanke på det ettriga och faktiskt bitvis avancerade liret så borde även fans av t.ex tidiga Yes digga detta.

Bryan Scary - Flight Of The Knife (Part One)
https://youtu.be/zg4DFWrKZYo

----------
5日目(2月13日)
ギタリストは'81年のIron Maidenのメンバーのように見えたよ。女性達の一人は、まるで美しい長靴下のピッピの輝きを持っていた一方、Bryan Scary自身はJerry SeinfedとBen Stillerを掛け合わせたようだった。そう、この10人編成のオーケストラは実にごちゃまぜな人々で成り立っていたんだ。

2012年、僕はHFMCで数回演奏するためにアメリカにいた、その時は、例えばNew JerseyにあるRoxy and Dukesで、Bryan Scary & the Shredding Tearsは僕たちのオープニングアクトを務めてくれたんだ。なんにも知らなかったんだよ・・・それは月曜日の晩で、おそらく1週間の中では最もそそられる夜ではなくて、バンドのメンバー達は2時間のあいだに一人、また一人ふらふら入ってきたんだ。(たぶん、彼らの「日常の仕事」から直接来たんだろうね。)長い話だから端折るよ。僕たちのサウンドチェックの後、Bryanと彼の仲間達は素早くラインチェックをして、僕たちが楽屋で食事を取ろうとしていた時に、彼らはゴロゴロと音を立てたんだので、HFMCオーケストラのメンバーすべてが同時に、食べ物を喉につまらせたのさ(おそらく0.1秒の間にね)。僕たちは食べ物を放り投げ、自分たちのビールを持って、外に出てステージを聴いたんだ。部分的に聴いたその曲は、彼らのオープニングナンバーで、それは控えめに言っても、頭おかしいくらいに良かったよ。「すべての」ディテール、オペラのソプラノを含めて、まさにライブで機能していたんだ。彼らの音楽を描写するただ一つのやり方、とりわけライブについては、ステロイド剤をキメた1973年頃のFrank ZappaがSparsk、Queen、Jellyfishや10CCの音楽を演奏する、それも激しいテンポで、ものすごくエンターテインメントに徹しているんだ。一番重要なのは、10人のバンドメンバーがすべて活かされていたということだね。すべてが始終ハイパーアクティヴで、ヴォーカルも楽器も、お互いやり過ぎることなく貢献していた。別の言い方をすると、アレンジメントが100%だったということだね。ショウの後、僕たちは仲良くなって、彼らはとても楽しい人たちだったんだけど、残念ながら、連絡は途絶えてしまった。

少なくとも、彼らのアルバム「Flight of the Knives」をゲットすることはできて、本当によく聴いたんだ。すべての細部と「クレイジーなアイデア」を見極めるのに時間がかかったけど、その作業が終わると、これは信じられないくらい良く作られた、魅力的なポップアルバムだと分かったんだ。この作品は、ポップスが好きな人たちに受け入れられると思うし、もし彼らの高度な演奏を考慮するなら、初期のYesが好きなファンには絶対好きになる可能性があると思うよ。

----------
このバンドについてまったく知らなかったので、ちょっと調べてました。
Bryan Scaryはブルックリン出身のミュージシャン。2006年に、ほぼ一人で多重録音して作り上げた「The Shredding Tears」でデビュー。ライブではThe Shredding Tearsというバンドと共に演奏するスタイル。とはいってもEvil Arrowsという別のバンドを結成したり、ソロ名義で作品を作ったりしているようで、あまり形態にはこだわりがないようです。HasseがリンクしたYouTubeの曲は、2008年にリリースされた「Flight of the Knife」という作品のオープニング・ナンバー。10人編成の動画は見つけられなかったけど(おそらく特別編成だったのではないかと)、5人編成のライブの動画はYouTubeで見られます。このライブなんかは、ハイテンションぶりが伝わるのではないでしょうか。

seven-day terrorism (4)

Category : 翻訳
Dag 4
Ödmjukhet...en stor portion ödmjukhet är vad jag känner nuförtiden när jag lyssnar på musik som denna. Annat var det någon gång 84/85 när Affe (gitarrist i Spellbound) skulle lira upp ett nytt fynd, en gitarrist han diggade, Pat Metheny. Där jag befann mig då musikalist tyckte jag att Pats musik i bästa fall kunde liknas vid hissmusik men som sagt, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Under årens lopp så har jag konfronterats med Pats musik till och från och det har gått bättre och bättre för varje gång.

Någonstans på en motorväg i Europa tidigt 2000-tal sitter Roine och jag längst bak i nightriderns lounge när vi plötsligt hittar en kvarglömd Live DVD med nämnda artist. Det här var öppningslåten på den konserten (även om det här är en annan version, vill minnas att det var ett utomhus gig?) och det var just där och då det hände. Det må vara hänt att man hade sopat i sig några bira efter spelningen eller att man kanske var lite sentimental som jag har en förmåga att bli efter några veckor på turné men i just det ögonblicket var nog detta stycke musik det vackraste jag tagit del av dittills i mitt liv. Det lustiga i kråksången är att även om jag inte har någon egentlig form av musikalisk utbildning, så har jag genom allt mitt spelande lärt mig förstå vad som händer i musiken tonalt sett (någonting som jag lärt mig kanske främst genom mina år i TFK). När Pat Metheny och hans manskap drar igång så förstår jag inte mycket. Var kommer dessa toner ifrån? Vad är det för harmonik? Ibland undrar man ju fan till och med var ettan är? Trots det eller kanske tack vare det så låter detta perfekt, det är beyond mänsklig musikalitet helt enkelt.

Sedan denna ödesdigra natt så har jag lovat mig själv att gå och lyssna på honom live. Nu har jag missat två konserter pga att jag varit på turné själv. Nu senast var det i oktober när jag låg ute på vägarna med HFMC. Då lirade han otroligt nog på UKK i Uppsala och då enligt ryktena med två musiker i ensemblen som är klasskompisar med HFMC's egna Anton Lindsjö. För att skriva och framföra sådan här musik så undrar man vilken planet eller kanske till och med vilket universum Pat Metheny bor på/i? Oavsett var så skulle jag också vilja bo där.

Pat Metheny Group - Have you heard
https://youtu.be/ApI-zA6suXE

----------
4日目(2月12日)
謙虚な気持ち・・・多大な”謙虚さ”とは、今聴いているような音楽に感じるものだね。あるいは、1984年か85年のどこかでAffe(Spellboundのギタリスト)が聴かせてくれた新しい発見、彼が入れ込んでいたPat Methenyのことだ。その時僕は、音楽的に、Patの音楽をせいぜい、エレベーターで流れているような音楽みたいだと思うような位置にいたんだ。でも、言い換えれば、人は変われるということは悪いことではないね。数年の間に、僕はときどきPatの音楽と向き合って、毎回だんだん良くなっていったんだ。

2000年代初めのヨーロッパのどこかで、Roineと僕は夜間ドライブのラウンジ(訳註:ツアーバスの中だと思われる)に座って、突然、このアーティストの忘れられたライブDVDを見つけたんだ。これはそのコンサートのオープニングの曲だったよ。(これは違うヴァージョンだけれども、記憶では、野外で行われていたと思うなぁ。)演奏の後、ビールで一杯やっただろうし、あるいは僕が数週間のツアーの後になるように、ちょっとセンチメンタルになったのかもしれないけど、その瞬間この曲は、それまで僕が聞いてきた中で、おそらく最も美しかったんだ。おかしいことに、僕は音楽的知識のきちんとした形式は分からないけど、学んできたすべてを通じて、その音楽で何が起きているか音調的にを理解することができる。(おそらく、主にTFKに在籍した中で学んできたものだろうね。)Pat Methenyと、彼のメンバー達のギアが入ったときは、僕はちっとも理解できないんだ。次はどんな音が来るんだろう?このハーモニーは何だ?時々、これは1曲だったのかどうかさえ不思議に思うんだ。にもかかわらず、あるいは曲が完璧なおかげで、人間の音楽性をまるっきり超えているんだよね。

その運命的な夜から、僕はライブで彼を聞こうと決めたんだ。現在、自分のツアーのために2つのコンサートを見逃してるよ。最新のライブは去年の10月で、この時はHFMCのツアーに出ていた。彼はUppsalaのUKK(*)でそれは素晴らしい演奏をした、とバンドメイトAnton Lindsjöとバンドを組んでいる二人のミュージシャンによる評判だよ。このような音楽を書いたり演奏したるするために、Pat Methenyはどんな星に、あるいはどんな宇宙に暮らしているんだろうと不思議に思うよね。どこであろうと、僕もそこに住みたいな。

UKK(*) - Uppsala Konsert & Kongress Uppsala中央駅近くにある、展示場や会議室、音楽ホール等を備えた複合施設。
http://www.ukk.se/In-English/

seven-day terrorism (3)

Category : 翻訳
Dag 3
Sensation...nej revolution tamejfan! Eller åtminstone revolutionerande. Thomsson kanske får gå in och rätta mig ifall minnet sviker men som jag minns det så hörde jag den här plattan för första gången hemma hos Bo-Thomas tillsammans med honom. Till saken hör att vid just det här tillfället så var det något tjall på stereon. Den ena kanalen var sönder med resultat att det bara lät i ena högtalaren och då naturligtvis den högtalare där man bara kunde höra reverbet och delayet av Eddies gura. Trots det så kändes plattan minst sagt övertygande. När jag någon vecka senare hade fått min lön tack vare mitt idoga utdelande av annonsblad så bar det av in till Uppsala för att köpa den fortfarande förhållandevis färska Van Halen.

Under den här tiden så lyssnade jag nästan uteslutande på hårdrock och då mest med Brittiska preferenser, även om jag fått upp ögonen för bl.a Yes, Faces och The Who tack vare Patrics Amerikanske plastfarsa Lowell. Faktum är att jag minns det nästan som igår när jag sänkte nålen mot tallriken och när till slut ljudet började strömma mot mig, denna gång med Eddies gura up front. Jag trodde nästan att jag skulle svimma, jag lovar det blev nog till och med en våt fläck i pojkkalsongen av ren och pur upphetsning. Detta var verkligen nånting helt nytt! Det frejdiga liret, energin, det innovativa, produktionen, attityden, Daves röst, Michaels och Eddies körsång men framförallt låtarna. Jag tror varje låt var 3 min (typ) där varje refräng och riff var en instant hit. Just därför har jag valt att lira den enda låten utan refräng "Atomic Punk".

Dessvärre kan jag nästan inte lyssna på detta mästerverk längre. Under det första året lyssnade jag konstant på den, innan jag gick till skolan, när jag kom hem från skolan, ofta sprang jag hem på lunchen för att försöka hinna med några spår. Nåja nog om detta. Avslutningsvis vill jag informera att jag håller detta stycke musik som den bästa debutplattan ever, alla kategorier. Förresten igår fyllde Van Halen (1) 38 år. Hurra!!!

Van Halen - Van Halen - Atomic Punk
https://youtu.be/1m-DYM7JvMA

—————
3日目(2月11日)
衝撃・・・いや、革命だよ、コン畜生!少なくとも、革命的だったよ。多分Thomssonが、記憶違いがあったら訂正しに入ってくるだろうけど、覚えているのは、初めはBo-Thomasのうちで、一緒にそのアルバムを聴いたんだ。端的に言うと、この時、ステレオから何か大きな音がしたんだ。その結果、スピーカーの一つが壊れてしまい、もう片方のスピーカーからしか音が出なかった、勿論そのステレオからはEddieのギターのリバーブやディレイしか聞こえなかったよ。にもかかわらず、僕はそのアルバムは、少なくとも説得力のようなものを感じ取った。その1週間後、僕は懸命なチラシ配りによる給料を持って、比較的まだ新しかったVan Halenを買いにUppsalaへ行ったんだ。

当時僕はほとんどハードロックにおいては排他的に聴いていて、特に英国が一番好きだったし、Patricの義父LowellのおかげでYes、FacesやThe Whoに目覚めていった。実際、レコードに針を落とした時のことを、昨日のように覚えていて、始めから終わりまで、音が僕の中に流れ込んできた。この時はEddieのギターは前面に出ていたよ。失神しそうだったし、あまりの興奮でパンツにシミを作ってしまいそうだったよ。それは本当に、まったく新しいものだったんだ!大胆不敵な演奏、エネルギー、革新的なプロダクション、アティチュード、Daveの声、MichaelとEddieのコーラス、でも一番重要なのは曲だよ。各曲が3分(代)だったと思うけど、そのコーラスとリフはあっという間のヒットになったんだ。(訳註:多分覚えやすくてキャッチーだったと言いたいのだと思う。)なので、唯一コーラスがない曲、”Atomic Punk”を選んだよ。

残念ながら、この傑作を長いこと聴いてこなかったんだ。(アルバムを買った)初めの年はよく聴いてたよ、学校に行くまで、学校からうちへ帰る時、時々、お昼を食べにうちへ走ったよ、というのは、間に合うかどうか試したかったんだ。よし、いいかな。最後に、あらゆるカテゴリーで最高なデビューアルバムを持ち続けていたことをお知らせしたいと思う。ところで、昨日(2月10日)は「Van Halen I(邦題:炎の導火線)」の38周年だったんだよ。万歳!

seven-day terrorism (2)

Category : 翻訳
Dag 2
Jag ska erkänna att jag tänkte efter både två och tre gånger innan jag tackade ja till att lista upp fina låtar under sju dagar. Jag tackade dock inte ja till att nominera en hen varje dag av omtankesmässiga skäl, jag menar ska man göra nånting så ska man göra det ordentligt och det kostar som sagt både tid och energi. Nog om detta här kommer dagens kandidat.

I detta fall så vill jag rikta ett tack till Peter på Örat (skivaffär i U-a) som gjorde att jag fick upp öronen för Big Big Train. Jag köpte English Electric olyssnad och till en början så måste jag erkänna att jag inte kände något speciellt alls när jag lyssnade på skivan. Jag menar det lät fint osv men allt kändes lagom...mellanmjölk...det var ingenting som ruskade om helt enkelt. Efter sisådär 10-15 lyssningar ramlade polletten ner och idag törs jag nog påstå att Big Big Trains första English Electric platta är bland den vackraste, mest välskrivna och välproducerade musik jag hört. Det är lustigt, det som jag i början upplevde som lite svalt och lamt kan jag idag tycka är både känslofyllt och att det griper tag. Om det nu skulle vara någonting som eventuellt saknas på den här plattan så är det i mitt tycke en eller några profilstarka solister annars snackar vi 10/10.

Nu utgår jag ifrån att ni alla begriper att det här inte är någon allrådande universell sanning jag kommer med utan att det är mina egna högst subjektiva tankar om den musik jag väljer. Och jodå...för ni som har undrat, jag var på Steven Wilson igår och det var en mycket fin konsert. Hand Cannot Erase setet var fantastiskt. Andra setet tycker jag var som en bergochdalbana med en del grymt bra inslag men lite väl mycket entonigt och harmonifattigt manglande för min smak...så nu vet ni det. Ha det så fint därute nu!

Big Big Train - Winchester From St Giles' Hill
https://youtu.be/kPjJJER4pjc

----------
2日目(2月10日)
素晴らしい楽曲のリストを7日間上げるのを引き受ける前に、2回か3回考えたことを言っておこう。考え抜いた理由を挙げる毎日を、ありがたく引き受けたわけではないけど、人は何かするときは本格的に、時間とエネルギーを費やして成すべきだと思うんだ。じゃぁ、今日の候補にいこう。

今回は、PetterとÖrat(Uppsalaにあるレコード店)に、僕の耳をBig Big Trainに開かせてくれたことへ感謝したい。未聴だった「English Electric」を買って、まず、アルバムを聴いたときは特に何も感じなかったと認めなければいけない。つまり、良いんだけれどあらゆることがまぁまぁな感じで・・・・メランミョルク(*)みたいで・・・単純に、響くものが何もなかったんだ。10回か15回聴いてから、今日はあえて、Big Big Trainの「English Electric」の1枚目はとても素晴らしく、僕が聴いた中では、最もいいライティングで、良くプロデュースされたものの1枚だと言っても良いと思うんだ。おかしいのは、初め僕は少し冷ややかで、今どき時代遅れな感じを受けたんだけど、エモーショナルで、それがちょっと心を捕らえるんだと、今は思えるよ。もし何かこのアルバムに欠けているとしたら、僕の意見だけれど、個性の強いソロプレイヤーかなにかかな、別の点では10点満点だね。

さて、これが全世界で主流である真実というよりは、僕が選んだ音楽に対しての、とても主観的な考えだと、みんなが理解していることを前提にしている。それで、あー・・・不思議なんだけど、昨日Steven Wilsonのコンサートへ行って、とても良かったんだ。「Hand Cannot Erase」のセットは素晴らしかったよ。もう一つのセットは、思うにメチャクチャすごい部分と、ちょっとモノトーンすぎてハーモニーが乏しい平坦な、僕があんまり好きじゃない部分を持ったジェットコースターみたいだったよ・・・さ、いいかな。みんな、ごきげんよう!

メランミョルク(*) - スウェーデンの一般的なの牛乳(乳脂肪3%)の半分の乳脂肪しか含まない牛乳
プロフィール

momodisson

Author:momodisson
変なハードロックと、プログレの端っこが好きです。ビールも好きです。
HP: http://spellboundjp.web.fc2.com/

連絡はHP内にあるメールフォームからお願いします。

にほんブログ村 音楽ブログ プログレッシブへ

にほんブログ村 音楽ブログ HR/HMへ
にほんブログ村

click募金
NHK時計
※この時計の時刻は、閲覧しているパソコンのものであり、必ずしも正確な時間とは限りません
カテゴリ
最新記事
最新コメント
リンク
最新トラックバック
月別アーカイブ
検索フォーム
RSSリンクの表示
ブロとも申請フォーム

この人とブロともになる

上記広告は1ヶ月以上更新のないブログに表示されています。新しい記事を書くことで広告を消せます。