seven-day terrorism (6)

Category : 翻訳
Dag 6
Som jag nämnde häromdagen så fullkomligen matade Patrics amerikanske plastfarsa Lowell oss med fin musik. Jag förstod att han hade en enorm vinylsamling kvar hemma i Brooklyn men det han plockade med sig över till Sverige gick inte av för hackor. Patric och jag fick tugga i oss allt från Bob Dylan, The Band, Fleetwod Mac, Cat Stevens och Mountain till Rod Stewart, Faces, The Who och sist men definitivt inte minst Yes.

Jamendåså...då är vi tillbaks i pojkrummet igen. Vi kan inte ha varit mer än 11 eller 12 år när vi lyssnade på "Fragile" första gången vilket var mitt första möte med Yes. För oss var det här bara ett till coolt rockband som Lowell hade trollat fram och faktum är att trots vår ringa ålder så gick vi igång på musiken omgående.Det fanns något direkt, en tydlighet i musiken och Jons röst förstås som gjorde att det blev kärlek vid första ögonkastet. Men det är klart, hade inte Roundabout öppnat plattan så kan man ju undra hur det hade gått? Hur som helst, när man sen tog ut bookleten som följde med skivan och bl.a fick se Steve Howe stå där med alla gurorna lagda i en cirkel, ja då var det kört. Under några år framåt så spenderades både månadspeng och annonsbladslönerna på att köpa upp mig på Yes katalogen och inte nog med det, jag var dessutom Guitar Players huvudsponsor under en period. Jag ville nämligen lära mig och dessutom läsa allt om Steve Howe. Det var bara det att under den här perioden så var det enorma artiklar om karl'n i tamejfan varenda nummer av tidningen och detta gröpte naturligtvis gigantiska hål i unge Herr Fröbergs plånbok. Som dom allra flesta andra som har en relation till bandet så föredrar jag perioden från "The Album" fram till "Going for the One", även om dom har gjort bra grejer efter men kanske främst innan (60-tals plattorna är grymma tycker jag). Det mest intressanta med Yes tycker jag är att fem snubbar med så otroligt karaktärstarka stämmor kunde låta så bra ihop? Hur gick det till egentligen? Det borde rimligtvis inte funka när de har såpass egna sound och egna spelstilar. Jag menar, väldigt ofta kan det ju sluta med att musikanterna nästintill lägger krokben för varandra när upplägget är så här men i Yes fall så blev resultatet allra oftast STOR och väldigt bra musik.

2007 så gjorde jag en turné med The Flower Kings där vi hade en ljudtekniker eller" in front of house" som det numera vackert heter vid namn Paul Devillers (eller Paul Devil Ears som Roine kallade honom). Han skruvade ljud åt Yes under 80-talet, bla annat under 90125 turnén. Han producerade även "Big Generator" plattan. Jag kan väl tycka att han kanske var lite "speciell" men han var djävligt rolig på ren svenska. Hur som haver, så hade han hur många sköna historier om Yes som helst, som jag ICKE kommer att delge här. Om jag nu ska lira någonting ur deras digra katalog, så måste det bli en låt från "Fragile" som var mitt första möte med gruppen. Jag lämnar er idag med "South Side of the Sky”.

South Side of the Sky - YES
https://youtu.be/MiQbX3WnC6k

----------
6日目(2月14日)
前に話したように、Patricのアメリカ人の義父、Lowellは素晴らしい音楽で僕たちをすっかり釣り上げてしまったんだ。彼がブルックリンの家に膨大なレコードコレクションを持っていて、そこからずば抜けたものを選りすぐってスウェーデンに持ってきたと分かったよ。Patricと僕はBod Dylan、The Band、Fleetwood Mac、Cat StevensやMountainから、Rod Stewart、Faces、The Whoなど、すべてをじっくり味わったけど、なにより一番大事だったのがYesだった。

よし、それから・・・ここでもう一度少年時代に戻ろう。僕たちが「こわれもの」を初めて聴いたときは、11か12歳より上ではなかったと思う、そしてこれがYesとの初めての出会いだったんだ。僕たちにとって、これこそLowellが魔法で呼び出したクールなロックバンドで、実際は、僕たちの若い年齢にもかかわらず、すぐにその音楽に入っていったんだ。何かダイレクトに、音楽の明快さと、勿論Jonの声にすぐさま惚れてしまったんだよ。明らかなことだけれど、もしオープニングの曲が”Roundabout"じゃなかったら、僕(のYesへの愛)はどうなっちゃってたろうね?とにかく、その後アルバムに付いてきたブックレットを取り出して、ギターが美しく丸く並べられたところに立つSteve Howeなんかを見たよ、それが原動力になったんだ。それから数年、月のお小遣いと、広告新聞の給料はYesのカタログを買うために費やされて、それでは十分じゃなくて、その時期、僕はGuitar Players(訳註:おそらく雑誌)の筆頭スポンサーでもあったよ。Steve Howeのすべてを読みたかったし学びたかったんだ。この時期、毎号このとんでもないヤツの記事が掲載されていて、当然、若いFröberg氏の財布に大きな穴を開けたんだよ。バンドと関連がある大部分のアルバムでは、僕は「サードアルバム」から「究極」までが好きだな、彼らがその後に良い作品を作ったとしてもね。でも多分、それよりも前がいいね(60年代の作品も良いと思うよ。)Yesで最も興味深いのは、とても際立った個性を持った5人のパートが、一緒に音を奏でていることだと思うんだけど?おそらく、彼らが個々にそのスタイルで演奏しても、ここまで機能しないんじゃないかな。つまり、組織がこんな場合、お互いが足を引っ張り合って、バンドが終わってしまうことがとても多いのだけれど、Yesのケースでは、殆どの場合偉大で素晴らしい音楽になってしまうんだ。

2007年に、僕はThe Flower Kingsとツアーをして、そこにはサウンドエンジニア、あるいは”in front of house(訳註:“front of house”は照明や音響のブース部分を指す言葉らしい)”として、呼ぶに麗しいPaul De Villersが居たんだ(Roineは彼を悪魔の耳のポール(Paul Devil Ears)と呼んでたよ)。彼は80年代に、例えば「90125」ツアーでYesの音をより合わせていた。彼は「ビッグ・ジェネレーター」のプロデュースも務めたんだ。彼はちょっとした「専門家」だったと思うけど、クリアーなスウェーデン語を話すものすごく面白い人だったよ。とにかく、彼がYesの歴史の中でいくつもの輝かしい歴史を持っていても、それを僕がシェアすることが「できない」ものなんだよ。ここで彼らのカタログから何かを流すなら、それは「こわれもの」からの曲じゃなくてはいけないね、僕が初めてこのグループに出会ったアルバムだよ。”South Side of the Sky”を置いていくね。

Comment

非公開コメント

プロフィール

momodisson

Author:momodisson
変なハードロックと、プログレの端っこが好きです。ビールも好きです。
HP: http://spellboundjp.web.fc2.com/

連絡はHP内にあるメールフォームからお願いします。

にほんブログ村 音楽ブログ プログレッシブへ

にほんブログ村 音楽ブログ HR/HMへ
にほんブログ村

click募金
NHK時計
※この時計の時刻は、閲覧しているパソコンのものであり、必ずしも正確な時間とは限りません
カテゴリ
最新記事
最新コメント
リンク
最新トラックバック
月別アーカイブ
検索フォーム
RSSリンクの表示
ブロとも申請フォーム

この人とブロともになる